Siggi och folkilskna Knut (svårmodsbloggen)

När jag såg stadsbibliotekes kurs med ovanstående namn kände jag en oerhörd lycka inom mig.
Äntligen något för oss som inte har accepterat det faktum att Facebook tar över världen.
Jag såg framför mig en terapigrupp där folk med en gnagande irritation mot denna absurda hemsida kan tala ut  i samförstånd. Vi kunde till exempel tala om att ingen har behov att ha kontakt med sina gamla dagiskamrater eller att det är bättre att ha få bra vänner i verkligheten är femhundra på Facebook som man aldrig träffar på riktigt. 
Min lycka varade tills jag läste resterande text om kursen, det visade sig att kursen handlar om hur man skapar ett Facebook-konto, jag grät blod. Det stod att de enda kraven som fanns var att man skulle kunna hantera mus och tangentbord, jo man tackar. Man behöver inte kunna mer för att ansluta sig till helvetet på internet. Jag säger då det. Och ja ja inser att efter ha skrivit dethär inlägget kan jag aldrig skaffa Facebook, men jag sörjer inte, det kan jag inte påstå.

En lagtext på 32 sidor

skumtomtar

"Prata inte med mig som om jag vore din fasters labrador"

Jag tror jag smäller av.

Det är med gråten i halsen jag skriver detta.
Den tragiska nyheten har nått mig; webbkameran i Pajalas centrumkorsning är borta.
Jag gråter blod.
Jag borde ha studerat centrumkorsningen oftare, kanske skulle jag ha suttit uppe en hel natt och bara stirrat?
Jag kommer ligga vaken om nätterna och undra vad som händer där i pajalas centrumkorsningen och det gör ont i mig när jag tänker på att jag aldrig någonsin kan åka dit och göra en festlig dans inför webbkameran (som varit min tidigare plan.)
Webbkameran i centrumkorsningen har många gånger underhållit mig under tråkiga lektioner och skänkt mig tröst när allt verkat hopplöst. Man kan inte glömma de fina ögonblick man skådat genom webbkameran; husvagnen som stod mitt på torget förra sommaren, tanten med käpp som gick som i slowmotion över vägen eller de dagar det var högtrafikerat i centrumkorsningen (en lastbil, en buss och kanske två personbilar)
Det har varit en fin tid och jag kommer sakna webbkameran i Pajalas centrumkorsning innerligt.
För er som vill kan ni nu tända ett ljus och ha en tyst minut, det tänker jag ha.
Kanske skriver jag ett inlägg med fler minnesbilder från centrumkorsningen i veckan när jag har hämtat mig.

Tack för den här tiden, Vila i frid.

ångesten är redan här
för hemtentan äter mig
den blir typ aldrig mätt
lyssnar på Laleh
har ätit mycket kaka
Franke river alla växter
Knut myser lite o sådär
vill ha höst
har en cykel i mitt rum
hjärtat kommer snart

adjö.

Det är så viktigt att vara upptagen, nuförtiden är det nästan med stolt röst man säger att man har veckan fullbokad och inte har tid med någonting som helst.
 Man känner sig så viktig och duktig när hela kvällarna är uppbokade med diverse aktiviteter och saker som ska göras. Att man är så inne i det man gör så man är näst intill okontaktbar.
Tid har blivit pengar sägs det och den ger vi inte gärna ifrån oss, vi tar den kortaste kön för att spara ett par minuter vi skyndar hit och vi skyndar dit, vi kör mer än tio kilometer för fort och riskerar våra liv för att spara några minuter, varför frågar ingen någonsin vad vi ska med dom till?
dom där ynka tre minuterna man sparar, vad spelar det för roll?
Vad vill vi hinna ikapp, oss själva eller livet i största allmänhet?
Kanske är det inte alls såhär, kanske hittar jag bara på alltihop
kanske är det bara så att man ska hem och spela en omgång boggle, det tar ju tre minuter. kanske är det så det är .
Jag är förvirrad och lite svårmodig.

Kära ni, då ni läser detta ska ni ha i åtanke att jag är trött och svårmodig. Hela inlägget kan sammanfattas med ett ord men jag är faktiskt för trött för att komma på det men det är inget bra iallefall .. Ni som anser att det inte är fullt så intressant att läsa mina jävligt trista tankar om min svårmodighet- ta er inte tid, jag lovar att det är inte värt besväret. jag behövde bara få ur mig litegrann. Förmodligen tar jag bort hela inlägget när jag vaknar imorn..fast det är väl föga troligt. Och nej allt är inte dåligt, det mesta är bra men just såhär, mitt i natten så känner man inte av det alltid. Nåväl
 
Det finns hemskt många trådar att börja slita i och jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till men okej vi börjar enkelt;
Det ösregnar
jag kan inte sova
det är tyst när det är tomt
och sådär
jag är hungrig med
alla flyr medan dom kan
och sen då?
jag somnade nästan, du vet sådär precis alldeles en halv sekund ifrån och så fick jag ett sms.
det får inte förglömmas att jag är lite svårmodig och sådär, kanske är det bara för jag är hungrig.
jag är klarvaken, ungefär och jag vet ingenting.
kanske ska jag sova igen, men jag vet inte när nästa såntdära sömntåg går. har inte tabellen i huvet.
ni ser nu orkar jag inte riktigt . alltså inte sådär men på ett annat sätt . jag är bara förvirrad och undrar lite vart fan allt är påväg och varför.
det finns de som får mig att vara på ett såntdär sätt som jag inte orkar med, som får mig att bli en sån person jag inte vill vara och jag orkar inte riktigt det eller du förstår.. det suger.
det blir fel hur man än känner eller nåt.
min fot har somnat , det borde jag med göra
klockan är halv tre och