Siggi och folkilskna Knut (svårmodsbloggen)

Jag förmodar att ni är många som legat sömnlösa i funderingar över hörlurarnas öde. Jag kan nu lugna er, nytillskottet är inne på reparation. Vi får väl se vad de kan hitta på. Vidare måste jag dessvärre meddela att mina trotjänare en gång för alla gett upp. Nu hör man inte på någon av sidorna (jag har kontrollerat min egen hörsel, det är inte den det är fel på.) Det är inte för inte som ögonen fuktas något. Livet går vidare, om än lite annorlunda.

Det är inte mycket som skymmer solen dessa dagar men molnen på horisonten stavas hörlurar. Då har man det rätt lyxigt ändå.

Mina trotjänare som varit i min ägo sedan tidernas begynnelse, mja åtminstone i sju år. Vilket är en evighet i elektronikvärlden kan tilläggas! Dessa gav upp jordelivet i höstas, eller ja bara högra hörluren gav upp. Den vänstra fungerar fortfarande som vore det 2006. Och tro mig jag ha skruvat upp och fixat och trixat och visst funkade den högra om man höll sladden på ett visst sätt i en konstig vinkel och sedan vred sladden sisådär trettio gånger per låt. Något som i längden var utmattande men till slut fungerade inte ens denna konstgjorda andning. Jag gav upp och fick av mina ömma föräldrar ett nytt par hörlurar på bemärkelsedagen. Vilken sorg och lycka på samma gång. Nu till detta nytillskott. Dessa nya helt oslitna hörlurar lovade lycka och gröna skogar men visade sig vara lika opålitlig som dagens ungdom i allmänhet och den nya elektroniken i synnerhet.
Jag satt i lugn och ro för att åtnjuta en av p1:s eminenta dokumentärer. Hörlurarna är nu på en höft knappt ett halvår gamla! Inledningen börjar. Inget prat. Dokumentären börjar, det låter som att jag lyssnar till en radiosändning från en rymdkapsel. Jag fasar. Hör ingenting. höjer höjer höjer. Och där någonstans hör jag, det låter som hen pratar i en burk! Musiken i dokumentären skräller igång. Så fruktansvärt högt! Jag kastar av mig hörlurarna, en millisekund från tinnitus. Sänker och tar sakta på mig hörlurarna igen. Startar en låt med anna ternheim. Kanske var det nåt tokigt med dokumentären bara?
Låten börjar. Musiken låter som vanligt, efter en minut undrar jag "är det en instrumental låt detta?" Tar ut lurarna och inser att det är det inte. Inser att dagarna är räknade för detta tillskott, suckar och muttrar något om dålig kvalitet och nytillverkade saker.
Valet står nu mellan att få all musik instrumentaliserad eller att bara höra på vänster öra. Jag väljer vänster öra alla gånger. Och ja jag ska leta upp det där kvittot i sinom tid.

http://open.spotify.com/track/6igv7mKLzZKqeioYhZ7uY8

Jag antar att jag, trots det låga besöksantalet, ska låta de som ändå letar sig hit få några väl valda ord tilldelade till sig att göra vad de vill med.

Idag är en dag då jag är arg på de sociala konstruktioner vi målar in varandra i hörn med. Och vissa kan säga att det finns en anledning att det är si och så och jag tycker bara det är struntprat och begränsningar. Säga vad en vill men man blir trött för mindre.

När det kommer till allt det andra, som ni säkert undrar över eftersom ni inte frågar, så är det som det ska. Jag är glad att det går så bra för allihop och fasaden är det ju ordning och reda på.

 
Ha det bra gott folk

Hej

Man blir trött på ditt jävla gnäll.

Hade det inte varit mitt i natten på den nedre bilden hade jag stövlat in och börjat prata om sju sorters apa.

Så blev hela farliga gatan natt-svart.
Grannarna signalerar till varandra med mobilblinkningar genom fönstren.
Vi tar en spatsertur i det svarta.
Ställer ut en lykta i trapphuset så att de utan ficklampor inte ska snava. Det är helt tyst, som på landet.
Går in och myser och spelar kort. Det är helt enkelt för spännande för att gå och lägga sig redan.

Tack vare tips från syster bakar jag eller snarare stek/kavlar jag sesamkakor emellanåt . Det blir smarr. Tänker att kavlandet kanske kan ersätta träningen jag förlorade när jag fick en bakmaskin.

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde nyss

Äntligen kom snön.
Jag och chipshjärtat blåste nästan bort i stormen. Idag tog jag mina föräldrar på spatsertur runt bergsjön. Vi spanade plikttroget ut från alla markerade utsiktsplatser. Någon manisk typ på göteborg park o natur har satt upp hur många såna skyltar som helst i skogen men inte en enda som vittnar om var man är eller är påväg.