Siggi och folkilskna Knut (svårmodsbloggen)

Ibland lägger jag märke till att jag av ren vana börjar skriva in någon av de bloggadresser jag kan utantill i adressfältet som internet explorer så fint står till tjänst med. (Nu menar jag självfallet inte att jag kan dem utantill i adressfältet utan i skallen, det där med syftningsfel är ett lurigt påhitt.) Jag avbryter mig ofta mitt i adresskrivandet och ställer mig frågan " varför lägger jag min meningslösa tid på något ännu mer meningslöst?" ja egentligen är det helt omotiverat att läsa några korta rader ur någons liv även om det ibland kan vara roande och intressant. Överlag så är bloggar ganska fina men ack så överskattade, inte minst min egen.  Nog talat om detta, att tala om något som redan från början är överskattat är högst korkat.

Häromveckan grät Knut hejdlöst i transportburen påväg hem från landet. Eller ja han hade gråtit om han haft förmågan...han såg mest nedslagen ut.
Förut tassade han in på mitt rum och gömde sig bakom sängen utan att jag hörde men han började genast prassla med diverse papper så jag sa " knut?" utan att vända mig om och knäpp som han är säger han " mrksrkjaaaow" och jag skrattar åt honom och vänder mig om, upptäcker att han inte gömt sig så värst bra med tanke på att hans svans syns.. ja iaf när han märker att han är upptäckt springer han illa kvickt ut i hallen under väldiga "mrjjaoaoeww"-ljud.

På vägen hem i spårvagnen fick jag lyssna till en sagostund en far höll för sin son. Det var fint, det var om Egil och bebin i hans mammas mage. Sonen tyckte det var kalas och pekade på alla bilder och skrattade och frågade var bebin var o pappan sa " i mammans mage man ser den inte för den är inte färdig" " var är bebin?". Vid närmare eftertanke var det kanske en dotter, jag är osäker.

Antagligen är detta det längsta inlägg i min bloggs liv hittils. underligt.


Jag saknar katen

PUSS