Så minns vi Pajala
Kattgrannen spanar
Mamma & Franke
Centrumkorsningen i Pajala
Det är med gråten i halsen jag skriver detta.
Den tragiska nyheten har nått mig; webbkameran i Pajalas centrumkorsning är borta.
Jag gråter blod.
Jag borde ha studerat centrumkorsningen oftare, kanske skulle jag ha suttit uppe en hel natt och bara stirrat?
Jag kommer ligga vaken om nätterna och undra vad som händer där i pajalas centrumkorsningen och det gör ont i mig när jag tänker på att jag aldrig någonsin kan åka dit och göra en festlig dans inför webbkameran (som varit min tidigare plan.)
Webbkameran i centrumkorsningen har många gånger underhållit mig under tråkiga lektioner och skänkt mig tröst när allt verkat hopplöst. Man kan inte glömma de fina ögonblick man skådat genom webbkameran; husvagnen som stod mitt på torget förra sommaren, tanten med käpp som gick som i slowmotion över vägen eller de dagar det var högtrafikerat i centrumkorsningen (en lastbil, en buss och kanske två personbilar)
Det har varit en fin tid och jag kommer sakna webbkameran i Pajalas centrumkorsning innerligt.
För er som vill kan ni nu tända ett ljus och ha en tyst minut, det tänker jag ha.
Kanske skriver jag ett inlägg med fler minnesbilder från centrumkorsningen i veckan när jag har hämtat mig.
Tack för den här tiden, Vila i frid.
