Siggi och folkilskna Knut (svårmodsbloggen)

Jag kan inte förneka att jag bor i ett hus där folk har kreativa och musikaliska visioner.
Det finns många, både åt sidan och ovan mitt huvud som vill skapa musik 
(genom denna mening vill jag inte utesluta de nedanför mig, saken är den att jag inte hör dem.
 Men jag vet att det bland andra bor en finfin ukulelespelare snett nedåt men det kommer inte omnämnas närmare i detta inlägg med tanke på omständigheterna).
Hittills har inget jag hört från de runt mig fallit mig i smaken sådär värst.
Tutandet som troligen kom från en trombon har försvunnit sedan länge,
troligen kom insikten snabbt till den unge musikern att detta var nog inget att satsa på.
Det hela övergick i ett pianospel utan dess like,
det var inte sällsynt att man en tidig morgon vaknade av att något spatserade runt på pianot vägg i vägg.
Det var åtminstone så det lät i mina öron.
Men även pianospelandet har avtagit och förekommer bara någon gång ibland och på humana tider.
Idag däremot ljöd nya toner i huset,
något har börjat spela elgitarr och här snålar man inte med förstärkare minsann.
Falsettsången och det egendomliga gitarrspelandet avlöste varandra.
Jag sätter mig upp i sängen och bara lyssnar, är detta på riktigt?
Jag försöker lyssna efter någon sorts melodi i gitarrspelandet och trots att jag inte är någon musikvetare så kan jag, med mina grundskolemusikkunskaper sådär halvfärskt i bakhuvudet säga; Det existerade inget som kunde kallas melodi, det fanns inget i likhet med ackord. Det var en sörja av ljud som jag knappt kan förstå hur man kan skapa.  
Jag hoppas innerligt att detta är något de ovan mitt huvud gör för att skämta
och inte för att det tycker det låter bra.
Men vem är jag att döma.
Kanske är det dom som står på scenen när jag vaktar backstage-ingången nästa år.
Vem vet.